fbpx

Det skrivna året 2019

Ni trodde kanske att ni redan sluppit alla årssammanfattningar på diverse bloggar? Men nehej! Här kommer jag med ytterligare ett. Sedan 2015 har jag skrivit en sammanfattning om det skrivna året. Alltså vad jag skrivit under det gångna året. Kanske för att jag själv ska komma ihåg det om tiotals år, eller kanske för att svart på vitt visa att jag ju faktiskt skrivit en hel del, fastän det inte har känts så. Det här skrev jag 2018, men vad skrev jag egentligen under 2019? Nå detta:

Min chicklit och en lemonaid i Köpenhamn.

Min chicklit och en lemonaid i Köpenhamn.

I januari började jag skriva essän om ofrivilligt singelskap. Egentligen fanns väl en del material nedklottrat redan, men jag kom i gång. I februari fortsatte jag med essän, med bland annat pepp och stöd av Anne. Min Toggl-rapportering visar också att jag gjort en fri skrivövning, som jag faktiskt till och med bloggat om!

I mars skickade jag in essän till Hans Ruin-tävlingen, läste igenom mitt chicklitmanus och gjorde upp en storslagen plan för att redigera i april (jag beviljades ju ett stipendium av Kulturfonden!). Den planen sket sig i och med att april blev årets mest arbetsdryga månad och jag var tvungen att se mig besegrad och lägga chickliten åt sidan.

I maj trillade Nationen in i mitt liv igen efter att jag träffade min redaktör som hade läst. Men jag började inte redigera den förrän i juni. Det gick segt, segt, segt. Jag fortsatte med samma i juli och i början augusti jag skickade in det redigerade manuset till min redaktör. Jag raderade runt 16 000 ord totalt för att redigera bort allt nonsens jag lyckats klämma in i texten. I augusti skrev jag också en liten kort snutt av chickliten, men som en fri skrivövning (ser jag nu i mitt dokument för skrivövningar som innehåller exakt två texter från hela 2019 …) Gick ju bra att göra mer skrivövningar, eh?

I augusti skickade jag också min essä till Svenska Yle och fick på bara några timmar ett svar – de ville gärna publicera texten. Jag redigerade essän helt lite efter önskemål från Yle, de ville bland annat ha mellanrubriker och sånt. Och bara någon vecka senare publicerades texten! Efter att jag vant mig vid det ofta långsamma tempot i förlagsvärlden kändes det här rekordsnabbt!

Skärmavbild 2020-01-07 kl. 19.47.23.png

Den första september publicerades essän på Svenska Yle och visade sig bli en av de mest lästa texterna under hela året. Jag blev överväldigad av respons från många olika håll och blev tillfrågad om att vara med i Efter nio. Essän ledde också till en förfrågan om att skriva en annan text, med samma tematik, för en annan målgrupp. Den texten ska jag leverera nu i vår och berätta mer om senare!

I september träffade jag också min redaktör än en gång för att gå igenom Nationen. Börjar du bli snurrig? Det börjar jag också. Jag har liksom tappat tråden. Hur många gånger har vi manglat igenom det där manuset?! Men av de gångerna vi har träffats (det kan ha varit i september) sa min redaktör att hon är imponerad över hur bra jag är på att stryka. Trots att jag strukit så mycket så saknades inget – utan boken blev bara bättre. Samtidigt började vi också fundera på omslag, foton, katalogtexter och sånt.

I oktober förde jag in korr i Nationen och skickade den än en gång till min redaktör. Jag jobbade också riktigt riktigt lite med chickliten. I november åkte jag till Köpenhamn för att skriva men jag var lite för trött och håglös och skrivandet ville inte riktigt ta fart. Men chickliten tog små steg framåt. Bäst i november var att träffa min bästa författarvän Charlotte för prat och pepp. I slutet av november förde jag in redaktörens korr på senaste versionen av Nationen och tänkte att kanske det här nu äntligen är en av de sista gångerna.

Skärmavbild 2020-01-07 kl. 19.52.18.png

I december träffade jag min redaktör och då sa hon de magiska orden: Nationen är färdig! Hon hade ändå yttepytte kommentarer som jag förde in i manuset och skickade in den för språkgranskning. Jag fortsatte också med chickliten, men skrev inte alls så mycket jag egentligen hade velat skriva.

Annat skrivrelaterat som hänt under 2019 är att jag så klart sökt ett antal olika stipendier och fått nej på en del och väntar på svar på andra. Jag laddade ner ett program för att göra upp synopsis, föreläste om skrivande på engelska men kände mig allmänt skrivdålig. En stor del av året har jag saknat inspiration och kreativ glädje. Jag hade hopp om att hinna skriva mycket mer, men inser nu att Nationen (+ jobb-jobbet) slukat mycket energi och tankekraft.

Jag har fått inspiration från kreativa böcker såsom Alla orden i mig, Big Magic och Show your work och känt tillfälliga inspirationsspurter men sen har energin sinat. Och så lanserade jag tillsammans med min kompis Laura ett yoga- och skrivretreat (och sålde slut det på två veckor!). Om drygt två veckor (!!) är det dags!

Årets största skrivframgång måste nog vara essän – trots att jag inte fick något pris i tävlingen, i stället fick jag ett otroligt bemötande av rekordmånga läsare. Så fint! Och så här i efterhand måste jag nog klappa mig själv på axeln för alla vändor med Nationen. Det har hänt så otroligt mycket i det manuset sedan maj. Och vet ni: det har blivit så mycket bättre. Men oroa er inte, ångesten för att jag skrivit världens sämsta skit landar väl i mitt medvetande ungefär en dag efter att boken åkt i tryck, hehe.

Nu hoppas jag att 2020 ska bli ett mycket bättre skrivår.

Jag har faktiskt skaffat en ny kontorsplats för mitt skrivande och ska dit på torsdag så då ska jag berätta mer om hur jag tänker lägga upp mitt skrivande i år. Vad skrev du 2019? Hade du ett bra eller dåligt skrivår?

Vad skulle du vilja skriva under 2020? Under året eller kanske hela kommande decenniet?

0

8 svar

  1. Sammanfattningsvis ser det ju dock ut som ett väldigt bra skrivår. Ibland har vi lite höga krav på oss själva. Du har skrivit massor i år, och inte bara det, utan också bra grejer! Men tycker du har en bra plan och alla förutsättningar för ett ännu bättre skrivår 2020 😍 längtar så efter att få läsa Nationen!

    1. Ja, ibland är kraven onödigt höga. Speciellt med tanke på hur bra firmaår jag haft så är det väl mer än okej att skrivandet gick som det gick? Och hurraa, själv längtar jag efter att hålla den i handen, iihh!

  2. Tänk så otroligt bra det var att du INTE fick pris i Ruin tävlingen, det hade varit väldigt fint men då kanske bara några hundra hade läst din text och nu har du istället nått ut till tusentals och åter tusentals. Till personer som blivit hjälpta, tröstade och upplyfta av din text! Det går inte att ens att jämföra med ett Ruin-pris. Det finaste som finns måste ju ändå vara att kunna beröra en annan människas hjärta? (Och helst på ett helande sätt då 🙂

    Och tack för att du länkade till mig, blir alltid barnsligt tacksam för tack! <3

    1. Ja! Ibland (rätt ofta faktiskt!) är det bra att inte få det man trodde att man ville ha!

      Jag är faktiskt otroligt glad över bemötandet, samtidigt som det känns så sorgligt att så många gått omkring med samma jobbiga känslor som jag. Men ofta blir det ju iaf lite lättare när man inser att man inte är ensam om de känslorna. <3

      Och Anne, jag skulle fast kunna länka till dig varje dag för att du är bäst!!

  3. Hej!
    Jag är också en som väntar såå på Nationen. Låt den komma nån gång liksom, hehe!
    Jag skriver ju inte böcker utan dikter (om man nu kan kalla mina ord för det) och startade instagramkontot nettesord i slutet av april 2019. Sen dess har inspirationen bara flödat och jag har hittills lagt ut 692 dikter och då sållar jag bort många… Jag får så otroligt mycket positiv respons av mina följare som har hunnit bli 460 på lite mindre än 9 månader. Och jag har detta enbart som hobby. Får ju så otroligt mycket inspiration av andra liknande konton jag följer + att det är så fin känsla bland alla mina följare. Inget näthat osv. Så jag har bara positiva saker att säga om att jag till sist vågade ta steget ut i offentligheten även om det känns skrämmande ibland att blotta sitt allra innersta. Det att det ändå ger så mycket gör ju att man fortsätter. För mig är det liksom inget val att skriva eller inte skriva (skriver också en hel del dagbok) utan jag måste helt enkelt skriva för att må bra. Ja du fattar säkert vad jag menar!
    Tack igen för fin blogg och för allt annat som du skriver och delar med dig av. Önskar dig ett jättefint skrivår 2020!

    1. Hihi, nå snaaaart kommer den!

      Så himla roligt med ditt Instagramkonto! Det bästa med internet är ju alla likasinnade man kan hitta och "umgås" med.

      Och tack för dina fina ord om bloggen och tack för peppen! <3

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Hej!

Det är jag som är den där Kugge som skriver, men på riktigt heter jag Michaela von Kügelgen (ifall du undrar varifrån det där med Kugge kommer). 

Jag är författare, frilansjournalist och företagare bosatt i Helsingfors, Finland.

Du har hittat till rätt sajt om du tycker om att skriva, kanske drömmer om författarskap eller är företagare. 

Det här hörnet av internet handlar nämligen allra mest om att skriva och driva företag – ur mitt perspektiv.

Mina böcker

Relaterade blogginlägg

Berlin

Jag mötte våren i Berlin

”Va, är du inte i Berlin?””Hur var Berlin?” Nu är det över en månad sedan jag kom hem från vårens resa till Sverige och Berlin. Den första tiden tillbaka i Helsingfors fick jag förvånade frågor av människor som

Läs mer »
företag & frilans

Kugge inleder sitt tionde verksamhetsår som företagare

I nio år har Michaela ”Kugge” von Kügelgen framgångsrikt drivit sitt företag. Efter sju år som Pinions kb heter företaget numera Kugge skriver AB. Ett namn som väl beskriver det von Kügelgen i första hand gör – skriver.

Läs mer »