Omtumlande dagar

De senaste dagarna har min essä om ofrivilligt singelskap fått över 16 500 (!!) klick på Svenska Yle. Jag undrar om en text skriven av mig någonsin haft så många läsare? Åtminstone har jag aldrig skrivit något så sårbart som så många läst. Utöver alla klick har jag fått en massa meddelanden, både av människor jag känner och människor jag inte känner. De allra flesta skriver om hur stor igenkänningen är och hur fint det är att jag vågat skriva om det här temat.

Fastän det redan gått flera dagar sedan essän publicerades fortsätter det att trilla in kommentarer. I går gästade jag också Hannah Norrena i Vega Dag. Om du missade det kan du lyssna på vårt snack här. Kändes ganska nervöst inför, men så fort vi började prata glömde jag bort att det faktiskt finns folk som lyssnar. Säkert en stor fördel att jag faktiskt varit i en radiostudio ett antal gånger tidigare i livet. Men lite skillnad att prata om singelskap än att läsa nyheter, hehe.

Men det som är uppenbart är att det här är ett ämne vi måste prata mer om. Med tanke på hur mycket kommentarer jag fått finns det många som går omkring med precis de känslor jag beskriver men har inte kanske orden att beskriva dem eller helt enkelt inte känner att det är nåt som de kan eller får prata om.

All uppmärksamhet och uppståndelse kring essän hade varit mer än väl, men i går hade jag också ett fruktat läkarbesök. Förra veckan gick jag första gången till en läkare med misstankar om ryggradsreumatism, på söndag låg jag en halv timme i en smal tub för magnetröntgen och i går fick jag höra domen. Lyckligtvis var det inte reumatism och jag har känt sån enorm lättnad. Nästan som om jag fått en ny chans här i livet.

Min krånglande rygg är bara det alltför många människor lider av i dag. För lite rörelse, för mycket stillasittande. Men jag har märkt hur mycket yogan gör för ryggen och överlag all träning. Senast i dag kändes det tungt att komma i väg på BodyCombaten, men så tänkte jag på min rygg och släpade mig iväg. Och vilken tur.

Känslan efter träning är en av de bästa känslor. Och det bästa, vare sig det handlar om combat eller handboll, är att jag verkligen inte tänker på något annat än att andas, passa bollen eller slå nästa slag. Hur mycket jag än älskar yoga så hävdar jag ändå att riktigt hård träning är den bästa mindfulness jag kan vara med om.

Det här inlägget blev nu ett lite av varje, men just så här har det varit de senaste dagarna. Så mycket tankar och svårt att koncentrera mig. Men i morgon är planen att jag ska sätta mig med Nationen och läsa igenom hela manuset från början till slut. Få se vad jag tycker, är snart en månad sedan jag senast tittat på texten och jag gjorde ju en rätt så stor redigering senast. Jag tror och hoppas att det är bra, men vi får se.

Och är det inte bra så finns det ju alltid något att göra! En text blir väl aldrig helt färdig, men senast när bokjäveln går i tryck ska det vara någorlunda klart.