Framgång med måtta

Jag brukar skämtsamt säga att jag är glad över att min debutroman inte blev någon storsuccé. Visst fick jag många jättefina recensioner, det trycktes en andra upplaga och flera på mitt förlag har sagt att jag ska vara väldigt nöjd över hur bra boken sålt. Trots att allt gick “över förväntan” har jag inte känt någon press med Nationen. Jag har inte ett förlag som flåsar mig i nacken och undrar när nästa bok är klar. Jag får skriva i lugn och ro utan nån som helst press på mig. Ingen spekulerar om min kommande roman på kultursidor – för det finns helt enkelt ingen som “bryr sig” tillräckligt.

Och det kanske är där skon klämmer. Jag vill så mycket och mycket snabbare än det går nu. Jag vill ju att det ska finnas ett (större) intresse för mig och mitt skrivande (och tycker att det är lite pinsamt att erkänna det). Samtidigt inser jag vad priset för framgång är. Stressig tidtabell, alldeles för mycket jobb och en konstant känsla av att inte hinna med, inte räcka till. Hur mycket jag än hade önskat att Nationen skulle ha blivit utgiven i höst, så blev det inte så. Och det är jag tacksam för. Nu har jag inte behövt stressa och mår garanterat hundra gånger bättre så här.

Samtidigt sneglar jag avundsjukt på författarkolleger som utkommer med en bok (eller flera!) varje år, som verkar få mer uppmärksamhet än jag, som är mer framgångsrika, som får sommarprata och som intervjuas “överallt”. Lite dubbelt det här, eller hur? Jag vet hur tungt det är att pressa på i ett rasande tempo och vill inte ha ett sånt liv, men sen så vill jag ändå ha det?

Rafael Donner skrev en kolumn i Hbl om framgång och fick ett motsvar av Helen Korpak. En intressant diskussion med två rätt så olika synvinklar. Donner drömmer i stället om framgång om att bli medelmåttig. Som han skriver: “Inom loppet av ett år har jag kommit ut med två böcker, blivit HBL:s kolumnist och Studentbladets chefredaktör, jag har sommarpratat och avslöjat min pinsamt dåliga allmänbildning i Duellen.” Det har verkligen hänt mycket fint och spännande i Donners liv, men också mycket som orsakat oro och en känsla av otillräcklighet. Så är den sortens framgång verkligen något att eftersträva?

Fastän jag kom ut med “bara” en bok förra hösten så var det tungt och påfrestande. Visserligen hade jag mycket annat på gång också, men Donners år har varit alldeles galet. Och fastän jag fattar det och egentligen inte vill ha det livet så kommer den där jävla avundsjukan krypande. Jag vill inte, men ändå vill jag. Så dubbelt det här.

Helen Korpak å sin sida skriver om hur det krävs en viss framgång för att överleva som kulturarbetare. “Frilansar man inom kulturen är framgång nödvändigt, i alla fall om man vill få betalt för vad man gör. Om man vill kunna leva ett skäligt liv.” Alla behöver vi pengar för att kunna överleva och att konstant leva med en ekonomisk oro är tungt. Att som frilansare konstant vara tvungen att förhandla arvoden uppåt eller påminna uppdragsgivare om betalningar är frustrerande. Jag har haft rätt så bra tur med detta, men vet hur det ser ut i branschen. Så kanske jag är tillräckligt framgångsrik med mitt frilansande, fastän det inte alltid känns så?

Så hur mycket framgång vill en ha? Vad ska vi eftersträva?

För det första så tror jag inte det finns ett svar på det här, men jag är säker på att mycket framgång sällan betyder mycket lycka. I somras skrev den framgångsrika författaren Fredrik Backman ett långt inlägg på sin blogg om utmattningen, stressen och pressen han känt det senaste året:

“This is the fifth of my novels to make the New York Times Bestseller list. I remember when the first one did, I thought to myself: “I made it”. This time around, honestly, it’s more a feeling of “I made it…out”. Because this book took nearly everything for me to finish, and I ended up in a breakdown late last year.”

Liksom wow, fem romaner på New York Times bästsäljarlista, det måste väl vara den ultimata drömmen. Eller så inte. Därför tror jag att det här med framgång är så knepigt. Hur ska det gå att vara framgångsrik med måtta? Liksom känna sig lyckad och nöjd med det en åstadkommit utan att känna en konstant press att prestera mer? Att inte känna att det finns en armada som river och drar i en, ställer krav och förväntar sig mer? Själv tror jag att det är möjligt, men inte är det lätt.

Jag drömmer om “större” framgångar samtidigt som jag inte alls vill utsättas för allt det innebär. Det är en nästan ofrånkomlig paradox. Jag vill så mycket mer, men jag vill inte må dåligt på grund av det. Visst, min debut kunde ha sålt ännu mer, fått mer uppmärksamhet och mer lyriska recensioner. För det finns alltid en nivå högre att jobba mot och det är det som tar kål på oss. Eller: om vi inte är nöjda med det vi redan har uppnått och åstadkommit kommer vi aldrig att vara lyckliga.

Och för att vara helt ärlig känner jag mig så otroligt nöjd med allt just nu. Jag får syssla med det jag allra helst vill göra plus att jag lever på det. Jag badar inte i pengar, men jag har det så otroligt bra. Och jag vet det. Det betyder ändå inte att jag inte kan känna avundsjuka gentemot andra som det går “bättre” för. Men: jag försöker fokus fokusera mer på det jag har åstadkommit och på hur mitt liv ser ut just nu. Och så gnäller jag här på bloggen som om allt skulle vara riktigt skit, haha. Nä, men jag vill liksom lyfta hur dubbelt det här kan kännas. Att vilja och ändå inte vilja något.

Nu känner jag att jag lite svävat iväg från ämnet och trasslat in mig i rätt så egocentriska tankegångar, men jag tycker att du ska läsa Donners och Korpaks kolumner och sen fundera på vad framgång innebär för just dig. Det behöver inte alls vara samma sak som för grannen, kompisen eller någon annan i samma bransch som du. Dessutom är det sällan speciellt roligt att vara otroligt framgångsrik, känd och eftertraktad. Det visar till exempel Fredrik Backmans blogginlägg eller Aviciis sorgliga livsöde.

Hur känner du? Hur mycket är det värt att kämpa för framgång? Eller vad räknar du ens som framgång? Finns det ett drömscenario du skulle känna dig nöjd med?