I den här staden kommer orden

Det finns så mycket himmel över Berlin. Så mycket som växer och lockar. Så många sprickor i trottoaren, så många steg och historier som gömmer sig under mina fötter. Jag promenerar genom staden, över trädgrenar som pressar sig igenom asfalten och blir till bucklor som ropar efter luft och frihet.

Jag vill fotografera varje fasad, kliva in genom dörren på alla restauranger, kaféer, barer. Det finns så mycket jag kunde göra, så många glas att tömma. Stadens alla balkonger är mina att dricka vin på, bakom fönstren finns hem jag kunde bo i. Där jag kunde skriva.

I den här staden kommer orden. De rinner ut ur mina fingrar, blir anteckningar i mobilen eller klotter i ett häfte. I den här staden började jag skriva, drömde för första gången på riktigt. Sa det högt: jag skriver. Jag skriver mer än blogg och artiklar. Jag skriver.

Men den här resan har inte gett någon rast eller ro. Jag har inte suttit ner och skrivit. Inte så. För att kunna skriva behöver jag tid, annorlunda tid än den jag haft nu. Då får jag inte vara så nyfiken på allt omkring mig, då måste jag vara mer nyfiken på allt inuti. Lyssna på orden, låta dem träda fram. Bli till meningar. Bli till något mer. Bli till en upptäcktsfärd.

Veckorna som gått har ändå fött en längtan. En längtan efter att skriva. Att sitta ner och bara skriva. Eller bara och bara. Sällan är det så, förutom i fantasin. Men just nu är skrivandet en fantasi, en dröm, en utopi. Orden lockar och drar, vill pusslas ihop till berättelser.

Och jag, jag längtar efter orden. Jag längtar efter att hitta rätt rytm och melodi. Jag längtar efter att treva mig fram bland något som ännu inte finns. Men något som kan bli.