Jag glider ner i en varm pool och sneglar på andra i samma bassäng, men vågar inte titta för länge på dem så jag stirrar upp i taket. Vad är det egentligen meningen att jag ska göra ensam i ett ungerskt badhus? Varför ser alla andra så avslappnade ut? Hur gör de för att bara vara?
Medan jag stirrar i taket försöker jag släppa alla måsten och min skrivhets. För ja, hur mycket jag än försöker förhålla mig avslappnat till mitt skrivande på den här ”kravlösa” resan så blir skrivandet en tävling. En prestation. Jag kan väl inte åka hem utan att ha skrivit minst så och så många ord? Och så nästa tanke: jag kan väl verkligen inte skriva allt det jag skrivit. Eller kanske skriva, men inte publicera. Jag vill censurera mig redan i det här skedet och det är inte bra. Just nu ska det inte finnas någon censur.
Så mycket tvivel, så mycket ångest, så många frågor. Samtidigt jublar jag inombords över att en person som jag verkligen vill intervjua för boken lovade ställa upp. Så där bara. Fastän hen har fullt upp och säkert får en massa förfrågningar från olika håll. Och ändå fick jag ett ja. Jag fick ett ja!
Jag förflyttar mig till nästa pool. Andas, låter vattnet värma min kropp. Jag släpper tankarna på texten och allt som måste skrivas, skrivas om. Jag låter mig bara vara. I ångbastun sluter jag ögonen och släpper de sista tankarna på prestation och njuter av värmen och fukten som omsluter mig.
Här pågår den märkligaste vattengymnastiken jag beskådat. Instruktören såg inte det minsta intresserad ut av vad hon gjorde. Men alla i poolen verkade nöjda och glada.
Under förra veckans coaching talade vi om att jag vill vara mer tillåtande med mig själv. Alltså inte hela tiden kräva prestation efter prestation. Det är helt okej att hänga några timmar på ett ungerskt bad när en är i Budapest. Men bara för att bevisa att jag inte bara är någon öldrickande slacker skriver jag naturligtvis över 3000 ord i dag. Jag tillåter mig själv njutning, men kräver också prestation.
Utomhuspoolen är varm och full av människor. Jag kan inte låta bli att le. Det känns som om jag skulle vara så mycket längre borta hemifrån än ett två timmars flyg. Det känns som om jag varit i Budapest minst en vecka, inte knappt tre dagar. Jag flyter omkring och bara njuter. Just nu njuter jag faktiskt.
Jag går efter pengar och kamera från mitt skåp. Jag vill försöka föreviga det här lite märkliga men underbara badbesöket men mest av allt vill jag ha en kall öl. När jag fått min öl sätter jag mig på en bänk. Kanske jag verkligen slutat bry mig eller så har jag bara insett att den här kroppen är min, men jag sitter helt utan skam så att alla kan se att min mage korvar sig. Oj oj så den korvar sig.
BLev orimligt glad av de här gubbarna. Jag tänker mig att de träffas varje tisdag här för att spela kort och för att lufta ölmagarna.
Jag laddar upp en bild på Insta stories där jag skriver ”här jobbar vi inte för beach 2018 utan beer 2018”. På bilden syns magkorvarna mer än tydligt. Jag älskar min kropp och allt den klarar av men samtidigt är det otroligt ångestladdat att ladda upp en sådan bild. Ska jag verkligen tvinga mina magkorvar på folk? Alla kommentarer jag får bevisar att vi behöver visa upp alla sorters kroppar.
Precis som på ett ungerskt badhus. Här ryms kroppar i alla storlekar, former och färger. En kropp är en kropp är en kropp. Det finns varken bra eller dåliga kroppar. Det finns bara kroppar. När jag lämnar Széchenyi-badet känner jag mig lite lyckligare och lite mer tillfreds än jag gjorde innan. För en stund släpper jag prestationskraven och njuter.
