När jag började skriva det som skulle bli min debutroman skrev jag mer eller mindre om hur det var när jag själv åkte till Ecuador i februari 2009. Jag skrev om händelser och delvis människor som fanns på riktigt. Jag skyller det här på att jag är utbildad journalist och van vid att skriva sanning. Som journalist hittar jag ju inte på något.
Men tyvärr funkar det här inte så bra när en försöker skriva en roman, resultatet blev faktiskt ganska skit. Framförallt var det ganska tråkigt. För varje redigering kom jag längre och längre bort från mig själv och närmare det som är sant i just den roman jag skriver. Och det blev bättre. När Erika fick bli sig själv, inte någon halv kopia av mig, blev det också roligare att skriva.
Att hitta på är sjukt kul! Tänk att jag inte fattade det genast?
På 4800 meters höjd på vulkanen Cotopaxi. Den här lill-Kugge var inspirationen för min debut.
I lördags när jag intervjuade Elin Willows och Ellen Strömberg på Bokkalaset i Ekenäs kom vi in på temat att många läser romaner (framförallt kvinnors) som om de rakt upp och ner skulle handla om författaren själv. Vi var alla tre överens om att vi så klart lånar tankar, händelser, karaktärer och känslor från riktiga livet, men en roman är ändå en roman. Fiktion. Ellen kommenterade faktiskt nåt i stil med att “allt det tråkiga är sant”. Själv försöker jag låna ut mina allra sämsta sidor till mina karaktärer, tycker det är ganska roligt att se hur jävla irriterande jag kan vara, hehe.
Men det som var sjukt intressant var när Elin berättade att efter att hennes pappa hade läst Inlandet sa han “jag visste inte att din hyresvärd hette Mona”. Men hon hette ju inte det! Och fastän det var Elins pappa det handlade om fick hon övertyga honom i tio minuter tills han skulle förstå att det namnet var påhittat. Om inte ens pappa förstår att det är påhittat hur ska andra göra det då?
Det här sunkiga hotellrummet i Machala har faktiskt varit inspiration för ett ställe Erika besöker.
Ofta är det också bättre att faktiskt hitta på än att låna rakt av. På en skrivarkurs för ett antal år sedan kommenterade andra i gruppen att en text inte kändes trovärdig och då invände skribenten med att “det här har faktiskt hänt på riktigt”. Men att något har hänt på riktigt behöver inte alls betyda att det fungerar i en roman. Det riktiga är livet många gånger galnare och sjukare än fiktionen.
Att hitta på kräver också så klart att det känns logiskt och trovärdigt. Mer än en gång har jag velat att det ska vara på ett visst sätt och fått kommentarer om att det inte funkar. Ändå har jag envisats med att det kvar. Jag har ju bestämt att hon ska bli kär i honom eller att det ska gå si eller så, så då ska det också ske. Men om en person (eller i värsta fall flera) kommenterar att något inte fungerar så lönar det sig att lyssna på dem. Ibland kan det handla om bristande gestaltning eller så kan det vara nåt som helt enkelt inte fungerar.
Då spelar det ingen roll om det hänt på riktigt eller om det skulle passa så bra i dramaturgin. För att en text ska vara bra måste den vara så sann som möjligt – mot sig själv. Jag brukar därför säga att allt jag skriver är sant. Det behöver inte betyda att det faktiskt har hänt (mig), det kan ändå vara sant för just berättelsen i fråga.
Brukar du tänka att romaner du läser handlar om författaren om de utspelar sig i nutid? Själv har jag faktiskt inte fått frågan så mycket (eller så har jag bara förträngt den). Men nej, min debutroman handlar inte om mig och det jag skriver om har inte hänt. Men det betyder inte att det inte är sant.
0
