När jag blev kär i en pilot

En vacker vårdag i april, lite före klockan 10 en fredag morgon klev jag in på ett kafé nära mitt hem. Jag var några minuter tidig, men det var också min dejt. Han satt redan där och log stort mot mig. Efter ett stort antal dejter de senaste åren är jag sällan nervös inför en första dejt och hade inte varit så nervös inför den här dejten heller, men när jag klev in där kände jag hur det började fladdra i magen.

Direkt då jag steg in genom dörren på kaféet visste jag att jag kommer att bli kär. På bara några sekunder visste jag det. Jag kan inte förklara det med något annat än intuition. Min magkänsla liksom skrek att det här är rätt och min hjärna tänkte “voj skit ändå, jag skulle ju bara dejta lite, inte bli kär”. Men kär blev jag och är det fortfarande. <3

Det senaste dryga halvåret har mina dagar, veckor och månader förgyllts av världens snällaste människa. Han har följt med mig på diverse evenemang fastän han inte känt en själ på plats, han har lagat så många frukostar att jag tappat räkningen, han lät mig ordna födelsedagskräftskiva på sin balkong, han har tagit mig och mina vänner ut på en flygtur över Nyland, han har tröstat och hejat och orkat med mitt svajiga humör.

Jag säger inte att det varit enkelt hela tiden. Så många gånger som mitt hjärta brustit är det inte helt lätt att våga hoppa in i något nytt. Att hoppas. Men det har jag gjort och är så glad för det. För nu har jag hittat nån jag så gärna vill hålla fast vid. Jag tycker det är synd att (hetero)tvåsamhet är en så stark norm i vårt samhälle, men har ändå själv insett att jag mår allra bäst när jag får dela mitt liv med någon annan.

Nu råkade livet slänga en snygg, snäll och charmig pilot i mitt Tinderflöde och jag var inte sen att bli kär.

Det känns på nåt sätt stort att dela med mig av det här, att bjuda in er som läser i något som jag hålligt “hemligt” så länge. Men jag har ju oftast skrivit när det gått riktigt dåligt i kärlekslivet och nu får jag för en gångs skull skriva om när det går bra! Kärlek och förhållanden är för övrigt ett tema jag tänker skriva lite mer om i fortsättningen. Inte så att jag skulle vika ut hela mitt privatliv, men kanske några insikter och lärdomar jag fått med mig på vägen. Älskar att snacka kärlek (och det brukar ni också tycka om att läsa).

Jag postade en bild på Markus och mig i söndags på Instagram och blev helt överväldigad av all kärlek jag fick. Alla hjärtan och alla kommentarer. Kändes så fint att det är så många som blev glada. Men kärlek är bäst ju! Så glad och tacksam för att jag haft lyckan att bli kär i en så bra människa.

***

Läs också:

Två år är en livstid för ett brustet hjärta
Ett halvår senare är jag en annan människa
En stukad fot, ett brustet hjärta