Hejdå bluffsyndromet – kanske jag inte är så dum trots allt?

Som journalist har jag skrivit om det mesta. Jag har intervjuat en hel del experter och skrivit om svåra ämnen. Varje gång jag ska skriva om något jag inte känner till så bra (ganska ofta faktiskt haha) så blir jag nervös. Jag är alltid rädd för att jag inte kommer att förstå. Och hur ska jag kunna skriva om något om jag inte fattar? Nej, det går ju inte.

Under min hittills över tioåriga journalistkarriär har jag inte klantat till det totalt en enda gång. Eller okej, sommaren 2006 när jag var sommarpraktiktant på Hufvudstadsbladet var jag på en presskonferens på strålsäkerhetscentralen om kärnkraftverket i Olkiluoto och nyhetschefen fick nog skriva om ingressen och nåt annat också. Fun fact: under den presskonferensen fick jag en kapsylöppnare som jag fortfarande har i min nyckelknippa!

Men tillbaka till bluffsyndromet. Trots min erfarenhet är jag som sagt nervös inför svåra ämnen. I dag har jag deltagit i Hanaholmens Business Forum som handlade om artificiell intelligens. Jag har lyssnat på tre key note-tal och så tre paneldebatter. Jag hade på förhand blivit ombedd att kort sammanfatta seminariet inför hela publiken (på engelska!) i slutet. Där satt liksom Peter Vesterbacka (Rovios vd), politiker från Sverige, Finland och Estland och en massa andra smarta personer och jestas så jag var nervös.

Eftersom jag ska skriva om seminariet för Hanaholmen, en sammanfattning som ska skickas ut till alla deltagare, hade jag så klart antecknat flitigt hela dagen men ändå var jag otroligt nervös för att jag skulle säga nåt helt galet. Lyckligtvis lär jag ändå ha klarat det med hedern i behåll – och publiken skrattade till och med, wow! Finns ju inget som stärker självförtroendet som skratt (så länge de skrattar med mig, inte åt mig, hehe). Efteråt var det också några som sa att det hade varit bra och jag kände mig så lättad.

Varför varför varför går en alltid omkring och tror sig vara en enorm bluff? Så klart är det hälsosamt att ifrågasätta sig själv och inte vara helt kritiklös, men jag var på riktigt rädd att jag inte skulle fatta något av ämnet och att min kommentar på slutet skulle vara tråkig och självklar. Nu handlade det ju trots allt bara om ungefär en minut, inget långt tal, så kanske jag bara förstorar hela grejen, men jag var nervös inför.

Det jag ändå lärt mig är att det värsta som kan hända ofta inte är så farligt. Hade jag sagt något helt tokig – so what? De flesta tänkte nog mest på att de snart skulle få ett glas vin i handen och ingen hade kommit ihåg att om jag skulle ha klantat till det totalt. Nu ska jag “bara” skriva den där sammanfattningen då. Är nervös för det också, men vet att det kommer att bli bra. Jag hade väl knappast fått jobbet om de på Hanaholmen inte skulle lita på mig?

När har du senast klarat nåt du var riktigt nervös för?