Under lördag och söndag har jag skrivit och ätit, skrivit och ätit. Nylands litteraturförening där jag är sekreterare ordnade en helgkurs med Hannele Mikaela Taivassalo (som också är min handledare) och det var så bra, så bra.
Under två dagar gjorde vi massa roliga, spännande och krävande skrivövningar. Själv försökte jag plocka upp tråden med Astrid (min krångliga karaktär i Nationen) och känner faktiskt att jag kommit lite närmare henne, så det känns bra. Men det blev också många andra korta små texter.
Helgen var precis vad jag behövde, en kreativitetskick och överlag fint häng. Bland annat Jennifer var med på kursen och det var lika roligt som alltid att få umgås med henne. Kolla hennes blogg för många fina bilder från Gustavelund där vi höll till. Ett gammalt konferenshotell vid Tusbysjön, både vackert och inspirerande.
En av de svåraste uppgifterna under helgen var att skriva en dikt. Jag vet inte varför, men jag känner mig alltid lika pretentiös när jag skriver poesi. Liksom ”vem tror hon att hon är”? Mikaela tyckte att det är bra att gå ut ur bekvämlighetszonen och föreslog att jag ska börja med typ torsdagsdikt här på bloggen – få se!
Men för att lite testa på hur det känns får ni läsa dikten jag skrev. Uppgiften var att först hitta en plats och sitta där i cirka tio minuter med slutna ögon och tänka på hur det känns i kroppen. Sedan fick vi en (frivillig) rubrik och åtta minuter tid på oss att skriva! Så här blev det oredigerade resultatet.
Det här är ett annat ställe
Solen smeker min kind,
säger: allt blir bra
Värmen försvinner inte,
men byter form
Golvet bär dig, säger hon
du får släppa ut allt
Golvet bär mig,
och jag gråter
Vinden viskar och lockar,
säger: släpp taget
Du finns kvar,
fastän du vågar
Golvet bär mig,
fångar om jag faller
Golvet bär mig,
när jag vågar
Nu ska jag försöka greppa vardagen i några dagar och på torsdag åker jag till Göteborg för bokmässan. Ser så himla mycket fram emot den! Ska skriva mer om mitt program och mina förväntningar i morgon.
6 svar
Fint 😊
Tack! 🙂
Jättefint!
Men tack! <3
Poesi sitter vansinnigt långt inne för mig också. Men det funkade ju superbra för dig – jättefint!
Åh, tack! <3 Poesi är knepigt och jag har flera gånger funderat på varför det är så knepigt. För mig handlar det kanske om att jag känner mig så blottad och naken. Som att poesi är på nåt vis ärligare än prosa?