Kommentarer trillar in

Det jag väntat på lika länge som på själva releasefesten är att boken äntligen ska få bli läst. Under de senaste dagarna har de första kommentarerna av snabba läsare redan trillat in och jag kan inte säga annat än att jag är glad och lite chockad.

Folk som säger att de sträckläst, en som säger att hon tycker att det är sommarens bästa bok och ett mästerverk(!), andra som skriver att de älskar min bok och nästan alla som önskar att jag ska skriva mer. Fear not, kommer inte att sluta skriva!

Jag försöker nu förbereda mig på att alla inte kommer att lovorda – på Goodreads hittade jag en som tyckte att jag hoppar för mycket från scen till scen och kände genast modet sjunka. Hade lust att förklara att det är så jag skriver – det är scen på scen på scen. Det är så jag vill skriva.

Sen insåg jag att alla inte kan tycka om den stilen (så klart!). Och hen hade ändå skrivit att boken ”är trevlig att läsa och den målar upp Ecuador på ett sätt som gör att det känns som att en är där själv”. Så det var ju verkligen inte en dålig recension. Men hösten blir garanterat en prövning i känslighet. Det gäller att fokusera på de som gillar det jag gör och försöka strunta i resten. Och minnas att jag ju faktiskt skrivit den här boken för ingen annan än mig själv.

Men hur sjukt är det inte att folk läser? Att de kommenterar? Att boken nu är ”fritt byte”? Och hur sjukt är det inte att folk skriver åt mig att de älskar det jag skriver? Jag blir uppriktigt lycklig av varje positiv kommentar och vet inte vad jag ska göra av alla känslor. Det är väl bara att enjoy the ride! Det här händer nu. Det händer.