Manusinskick och tusen tankar

Den här helgen har varit bra på väldigt många sätt. Jag har läst igenom mitt manus för kanske femtionde (hundrade? tusende?) gången. Sett saker som behöver bli bättre och gillat det mesta. För en dryg timme sedan skickade jag in den nyaste versionen till min redaktör och ser fram emot att få prata vidare med henne.

Det måste väl vara det lyxigaste just nu – att jag har en redaktör som jag kan diskutera med. En text kräver jobbiga frågor (helst ställda av någon annan) för att den ska kunna bli så bra som möjligt.

Nu börjar jag också inse att folk verkligen kommer att kunna läsa och sedan kritisera. Får lite hjärtklappning när jag tänker på framtida recensioner och är glad över att det ännu finns tid att slipa på texten. Det är för övrigt ett bra trick när en läser sin egen text: bara tanken om att nån annan (tänk gärna på en specifik person) ska läsa hjälper en att se missar och svagare partier!

I övrigt har helgen fört med sig en matchvinst, spontanhäng med Frida och en städad lägenhet. Jämfört med hur deppig jag kände mig förra veckans söndag är det som om jag nu skulle leva ett annat liv. Det är väl värt att komma ihåg också – efter depp kommer ofta pepp.

I torsdags hade jag också träff med min handledare och kom till många viktiga insikter, men det får bli ett inlägg i sig. Det häftigaste med hela det här skrivandet är ändå att det hela tiden händer nåt i mig fastän det ofta känns som att allt går så långsamt. Är ju trots allt bara fyra år sedan jag började skriva och nu jobbar jag ihop med min redaktör.

Så alla ni där ute som drömmer – kämpa vidare! Det kommer att hända om du vägrar ge upp. Rebecka Edgren Aldgren skrev också ett superbra inlägg om just det här på Debutantbloggen. 10 procent talang, 90 procent hårt arbete. Kan inte annat än hålla med.