Under min frågestund i november fick jag följande fråga av Nyfiken: Har du drabbats av jantelagen? Hur hanterar du det i så fall? Jag inser att jag glömde att svara på – förlåt! Men svaret kommer nu, dels inspirerat av Peppes inlägg och dels av de tankar jag går omkring med nu.
Det handlar så klart om min debutroman. Så gott som varje ny människa jag har träffat sedan början av året har i något skede fått höra (av mig) att min debutroman kommer i höst. Jag har slängt in det i diverse samtal – ibland för att berätta vad jag håller på med och ibland för att jag är så himla stolt över att det faktiskt blir en bok.
Direkt efter att jag berättat om den kommande romanen börjar jag skämmas. Jag känner att jag gör mig till. Det är ju bara en bok. Antagligen får den väl dåliga recensioner också. Jag borde inte hålla på och skrävla så här. Kanske bäst att inte säga något. Och så vidare och så vidare.
Så vi kan väl konstatera att jag lider av jante. Jag vet inte riktigt hur jag hanterar det, ibland bättre och ibland sämre. Beror väl lite på allmänna sinnesstämningen. Ibland känner en helt enkelt sig sämre. Och så gäller det att komma ihåg att en faktiskt får och ska vara stolt över det en åstadkommer.
Ingen gillar naturligtvis en skrytis – men jag tycker att om en också är intresserad av vad andra gör och inte endast talar om sig själv så är det rätt svårt att bli en fullständigt odräglig skrytmåns. Eller vad tycker du?
Förresten så har jag fått enbart positiva kommentarer och hurrarop av folk då de hört om romanen. Om alla andra är glada och tycker det är najs kan jag väl också försöka göra det. Så ifall du missat det: min debutroman kommer i höst och jag är jätteglad över det!
Hur är det med jante och dig?
0
2 svar
Å, det där med Jante. Så otroligt jobbigt och onödigt – tycker jag. Det finns ju aldrig en bra anledning att tycka att man inte är något, för alla är ju något/någon! Alla gör något bra, och har rätt att vara stolta över det. Så länge man (som du säger) fortfarande är intresserad av andra också och inte bara pratar om sig själv varje sekund, så är det klart att man måste få berätta om sin roman (eller andra saker man är stolt över). Så klart att du ska vara stolt! Det är värsta grejen att ha skrivit och fått en roman publicerad. Jag tror också att de flesta människor (också som du säger) faktiskt blir imponerade och glada när de får höra om det, och är det någon stackars människa som tycker att du borde ha vett att inte skryta – ja, då är det ju lite synd om den olyckliga personen. Det är i alla fall min åsikt.
För egen del har jag inte så mycket problem med Jante (jag har en väldigt narcissistisk pappa, och ibland tror jag att det har påverkat mig på ett rätt så positivt sätt). Jag har lätt för att prata om saker som jag är bra på och att framhäva mina positiva sidor eller mina framgångar i olika sammanhang. Men jag har ungefär lika lätt att prata om saker jag är dålig på och att berätta om mina misslyckande, och jag tror att det på sätt och vis är viktigt att ha den balansen. För det är ganska irriterande men folk som alltid vill framställa sig själva i enbart god dager, nästan dölja vissa delar av sig själva. Då känns ju "skrytet" faktiskt som skryt på riktigt. Ja, jag skulle nog kunna hålla låda om Jante i evighet, men sammanfattningsvis: Tro att du är något! För det är du"
Alltså bästa kommentaren, tack! <3 Kan bara hålla med om allt det du skriver. Jag är också bra på att säga saker jag inte är bra på. 😀