#dammenbrister

Förra helgen stod jag vid bardisken på en nattklubb. Lamporna hade tänts, festen var slut. Jag väntade på en kompis som hade gått på toa. När jag stod där, och antagligen pillade på min mobil och var allmänt ointresserad av min omgivning, kom en man fram till mig och frågade om jag ville åka hem med honom. Jag sa nej. Han frågade en gång till. Jag sa nej.

Var jag rädd? Nej. Men så otroligt trött. Jag hade inte sett mannen i fråga under hela kvällen, inte pratat ett ord med honom och så kommer han fram och frågar om jag kanske vill åka hem med honom. Eh, nej.

Det här är ändå inget i jämförelse med de tiotals och hundratals historier jag läst i samband med #dammenbrister. Kvinnor som har blivit våldtagna och sexuellt ytnyttjade och sedan själva känt skam efteråt – de borde väl ha vetat bättre. Att skammen så länge funnits hos kvinnorna är fel. Så otroligt fel.

Och nu är det slut på det. Ingen ska någonsin röra en annan människa utan att vara säker på att det är okej. Och ifall en gör det och den andra personen säger nej, ska en förstå att backa. Jag kan erkänna att jag själv också varit för närgången ibland, men jag hoppas och tror att jag åtminstone förstått att ett nej betyder nej.

När jag läst de vidriga historierna har jag känt sorg, ilska och varit besviken på mina medmänniskor. Klarar vi verkligen inte av att respektera varandras kroppar och integritet? Hur svårt kan det vara? Och nu snackar jag inte ”lite överdrivet flörtande” (vilket så klart inte heller är okej).

Mitt hjärta brister för varje hemsk historia, du kan själv gå och läsa dem på Astras #dammenbrister-sajt. Det handlar inte om engångsföreteelser, det handlar om makt och strukturer och nu måste vi få ett slut på det här. Många vänner har också berättat historier som fått mig att bli otroligt arg och ledsen för deras skull. Det ska inte vara så här!

Därför är jag glad över att vi i Finland äntligen vaknar och diskuterar de här frågorna, i Sverige har flera yrkeskårer redan gått ihop och skrivit upprop. I dag kom uppropet från kulturbranschens kvinnor i Finland. Ytterligare vidriga historier som gör mig så otroligt arg. När jag läste följande (fri översättning) i Helsingin Sanomats artikel blev jag rasande:

”Jag förstod för första gången att ’så här går det helt enkelt till’, när jag som 14-åring var på amatörteaterns premiärfest. Regissören var cirka 45 år. Efter förslag av honom satte vi oss alla i ett bubbelbad där han tafsade på oss under vattnet och ’på skämt’ försökte gissa vems fitta det var han tog på. Senare på natten vaknade jag till att regissören kom naken till sovrummet. Han var täckt av tvål och började kliva på mig. Han var ändå så full att jag lyckades komma undan och låste in mig i garderoben. Senare blev regissören teaterchef.”

Jag kunde nu fylla blogginlägget med svordomar men jag låter bli. Jag skriver bara att jag är arg. Jävligt arg. En kompis frågade en gång om det är nån poäng att vara så arg (på patriarkatet) – är inte ilska liksom fel väg. Nej, det tycker jag inte. Ur ilska växer en kraft så att en orkar reagera och agera. En kraft som i dylika situationer kan vara svår att frammana.

Att 6111 finlandssvenska kvinnor skrev på uppropet för #dammenbrister är en enorm styrka. En styrka och kraft som inte längre kan stoppas. Och något som föddes ur ett ilsket ”nu räcker det”. Ibland måste en helt enkelt bli arg för att orka.

Och nu hoppas jag på att den här ilskan och alla upprop leder till att var och en funderar över sina beteendemönster och tänker en gång till före en rör en annan person eller ens uttalar sig om någons utseende. Andras kroppar är inte våra att ta på eller att kommentera. Dammen har brustit och nu förväntar jag mig förändring och revolution. Vi kan så mycket bättre. Det är jag säker på.

P.S. Du som vill skriva ”men männen då, de blir ju också trakasserade”: läs Linns inlägg och tänk efter en gång till.