I går skrev jag en Facebookuppdatering som löd så här: Lycka är att simma på ett nästan tomt simstadion en solig eftermiddag i september.
I dag kunde jag skriva följande uppdatering: Lycka är att ha en skrivarkompis som testläser ens manus och ringar in precis allt det jag försökt dölja eller inte kunnat se själv.
Världens bästa Charlotte har läst Nationen och kommit med just de kommentarer jag behövde. Lite stönar jag, för det är mycket jag behöver göra, men mest jublar jag. För det här kommer att bli så himla himla bra. Och lyckligtvis fick jag ju inte bara (konstruktiv!) kritik utan också en del beröm som gör att jag orkar vidare. Eller vad sägs om följande:
Du har ett jättefint flyt i ditt språk med många känsloyttringar och liknelser som är hur fina som helst. Jag blir faktiskt lite avis och hoppas att ditt språk ska smitta mitt skrivande nu när det är dags för min omskrivning!
Jag läste Nationen på bara fyra dagar, det kanske inte låter så snabbt men för en mamma på semester med sin 8 månaders son är det rekordfart och mycket snabbare än ngt jag läst i år. Jag ville verkligen veta hur det skulle gå för karaktärerna, din text har fått mig att bry mig om dem och jag tänker fortfarande på dem trots att jag slutade läsa redan igår förmiddags.
Sedan följde en lång rad med idéer och kommentarer på just det jag behövde höra. Det är inte bara rosor och konfetti, men så är det med skrivandet. Det kräver sin tid och jag har en tendens att rusa fram utan någon plan vilket leder till att jag får fundera till efteråt i stället.
Så dagens tips: försök hitta en skrivarkompis som du kan dela din text med, för då blir du så mycket bättre än du är. I mitt fall väntar jag ännu på andra kommentarer och ska bli så spännande att höra vad de andra reagerat på. Sedan får jag göra upp en action plan för redigeringen. Och sen får jag försöka klämma in redigering bland allt annat jag tänkt göra i höst.
Jag och Charlotte i Stockholm för ungefär ett år sedan.
