Den eviga exponeringen

Okej, så här är det. Jag bloggar delvis för att jag vill dokumentera mitt liv och mina tankar nånstans (för att jag inte skriver nån annan dagbok) men jag vill ju också att folk ska ”hitta mig”. Planen är ju att bli (bästsäljande) författare och då kan det vara bra om nån annan än mamma och mina kompisar har intresse av att läsa det jag skriver – och vet att jag existerar.

Lanseringen av nyhetsbrevet i går ger mig ändå smärre ångestkänslor. Liksom vem är nu på riktigt intresserad av ett nyhetsbrev av mig? Nå nu är det som tur är för sent för de tankarna, för nyhetsbrevet är på gång och det ska bli. Fastän ingen skulle vilja prenumerera. Och jag kan inte ens längre säga ingen, för det finns ju faktiskt några som signat up och det gör mig så glad!

Men ändå kommer de här tankarna. Vad försöker jag? Vem tror jag att jag är? Vad har jag att ge? Jante jante jante. Tro inte att du är bättre än nån annan. Men vet ni, nää-ä. Jag är så trött på att vi alltid ska känna oss sämre än grannen, på att vi alltid trycker ner oss och det vi kan och är bra på. Det här gäller ju alltså verkligen inte bara mig, utan rätt många (unga kvinnor).

För den som inte vill ta del av det som någon annan gör behöver ju faktiskt inte göra det. Ingen behöver läsa min blogg om hen inte vill, ingen behöver prenumerera på mitt nyhetsbrev eller gilla mina bilder på Instagram. Men uppenbarligen finns det ju ändå folk som vill och det hjälper mig att orka vidare, hitta på nya grejer och exponera alla (som vill) för mina galnaste idéer.

Visa det du kan och jobbar med

I Manchester (som jag definitivt kommer att blogga om bara jag hinner) köpte jag en bok som heter Show your work och handlar om just det – att våga visa upp vad en sysslar med. Ett av kapitlen heter Think process, not product och det är just det jag försöker göra med bloggen, med nyhetsbrevet och allt det andra.

Jag är nämligen en firm believer av att andra är intresserade av processen bakom en bok, ett företag, renoveringen … ja typ det mesta! För om en får ta del av processen är slutresultatet också hundra gånger intressantare. Åtminstone är det så för mig.

Några citat ur boken:

How can you show your work even when you have nothing to show? The first step is to scoop up the scraps and the residue of your process and shape them into some interesting bit of media that you can share. You have to turn the invisible into something other people can see.

The best way to get started on the path to sharing your work is to think about what you want to learn, and make a commitment to learning it in front of others.

Jag vill dela med mig av det jag lärt mig och det som händer under vägen. Det kanske kan hjälpa någon annan att hitta sin väg. Eller åtminstone vet folk hur och och vad jag gjort när jag en dag står på min releasefest och fånler hela kvällen för att det är den bästa känslan nånsin.

Du? Vill du hänga med i processen eller bara ta del av slutresultatet?