Trots att jag mest hängt för mig själv de senaste dagarna känns det ändå som att dagarna går fort? Jag har hela tiden tänkt att jag vill skriva nåt här på bloggen men det känns som att tankarna snurrar alltför mycket kring ni-vet-vad och plötsligt känns det mesta rätt meningslöst. Eller inte meningslöst, men typ allt jag hade taggat för inför den här våren försvann plötsligt ur kalendern – men inget virus i världen hindrar ju det faktum att Nationen faktiskt kommer ut nu i mars.
Enligt den senaste rapporten från min redaktör borde boken komma i morgon! Fastän jag nästan varit tacksam till coronan (hah) för att den skingrat mina ångesttankar kring boken så är den ju ändå jättemycket på väg ut till bokhandlar och läsare så småningom. Jag planerar också en virtuell releasefest – boka in den 27 mars i kalendern (!) – och att läsa bok är väl det bästa man kan göra just nu?
Men nuuuu ska vi vända tankarna mot något helt annat. Nämligen ett bröllop Saga gick på men som i slutändan kändes alldeles för ologiskt för att vara med i handlingen. Det är alltså hennes ex-pojkvän som bjuder henne till bröllopet och vem gör egentligen så? Oberoende så tycker jag att det är ett ganska underhållande kapitel. Hoppas du tycker likadant! Nu kör vi!
SAGA
”Så”, säger Astrid och fäster haken högst upp.
Saga börjar svettas och sticker in en hårnål som sitter löst, kinderna blir röda under puder- och foundationlagren. Hon förstår fortfarande inte att hon faktiskt ska gå. Vigseln kommer att vara i Domkyrkan. Vem gifter sig i Domkyrkan? Hon har lust att slita av sig den nyköpta klänningen hon verkligen inte hade haft råd med och gräva ner sig i sängen tillsammans med några avsnitt Gilmore Girls. Johans och Biancas bröllop kommer att vara en enda stor parad som visar på hur misslyckad hon är och hur lyckade alla andra från gymnasiegänget är.
Saga böjer sig mot spegeln, rättar till läppstiftet. Den nya klänningen sitter perfekt. Hon drar upp strumpbyxorna och vänder sig mot Astrid.
”Är det här okej?”
”Okej? Du är så jävla snygg. Den här Johan kommer att ångra sig när han ser dig.”
En liten flicka i fluffig prinsessdröm springer förbi Saga i den trånga restaurangfoajén. I bussen på väg till Ugnsholmen försökte Saga göra sig så osynlig som möjligt, men Ricke hade satt sig bredvid henne och på fem minuter berättat hur fantastiskt hans liv var. Han pladdrade på om sitt jobb som en av cheferna på ett nystartat konsultbolag, om sin treåriga dotter Emelie och frun Elisabeth.
”Ja det är ju så Bianca och Johan har träffats, via Elisabeth”, var det sista Ricke sa när bussen bromsade in framför restaurangen. ”Men vi ses senare, jättekul att se dig Saga.”
Han lät lika genuin som Sagas moster och hon önskar att hon hade fått ur sig något. Men Ricke hade inte ställt en enda fråga, inte undrat hur hon har det. Bara öst på om sitt eget liv.
Vad fan gör jag här, tänker Saga när hon sträcker fram skumpaglaset för att få påfyllning. När hon tömt det andra glaset kommer brudparet in i restaurangen. Alla ååh:ar och aah:ar och tindrar med ögonen. De är nästan en parodi på överentusiastiska bröllopsgäster.
Själv ställer sig hon längre bort. Bianca ser perfekt ut, Saga hittar inte något att anmärka på. Dessutom ser hon så himla lycklig ut och då kan man inte vara ful. Men vem skulle nu inte vara lycklig om man får gifta sig med Johan?
Saga har svårt att fästa blicken på honom, det är enklare att koncentrera sig på de glimmande detaljerna i Biancas klänning som frasar mot golvet för varje steg hon tar. När Saga äntligen tittar på Johan märker hon att han också tittar på henne. Handen som håller i det nu tomma skumpaglaset börjar svettas och hon håller på att tappa glaset i golvet. Också han ser lycklig ut. Hon kan inte minnas att han någonsin såg lika lycklig ut med henne.
Klänningen spänner, hon har svårt att andas. Hon ställer glaset på ett bord just innan det ska glida ur hennes hand. Hon vänder sig från brudparet och letar reda på toaletten, drar igen dörren bakom sig och sätter sig på toalettlocket. Andningen är snabb och ojämn, händerna skakar och tårarna bränner bakom det omsorgsfulla sminket.
Allt det här kunde hon ha. Det kunde vara hon som står bredvid Johan. Under de senaste åren har hon ofta drömt om honom, föreställt sig hur livet skulle vara om de fortfarande var tillsammans. Parmiddagar och resor och lycklig tvåsamhet. Exakt ett sådant här bröllop. Fluffig tylldröm, långa bord med vita dukar, finklädda och propra gäster. När de var ihop hade till och med moster Anja hållit tyst.
Men i stället för att vara på sitt eget prinsessbröllop sitter hon inlåst på ett badrum. Klänningen känns inte längre snygg, hon känner sig tjock, ful och gammal. Hon håller krampaktigt i handväskan så att händerna ska sluta skaka. Saga ska just öppna dörren när hon hör att någon kommer in på toaletten.
”Biancas klänning är nog too much”, säger en nasal röst och en annan fnittrar till.
”I know. Och kom igen, Domkyrkan?”
Saga himlar med ögonen och låser upp dörren när hon hör att de gått in i varsitt bås. Hon hade glömt hur det är i det här gänget. Yta, yta, yta. Kindpussar och överentusiastiska kramar och sedan skitsnack vid första bästa stund. Efter en snabb blick i spegeln går Saga ut i festlokalen och letar fram Ricke.
”Hej igen”, säger hon samtidigt som hon sträcker sig efter ett skumpaglas från en bricka på bordet intill. ”Jag tänkte att du kanske vill veta hur jag har det.”
Hon dricker en klunk och ger Ricke en chans att nicka eller ställa en fråga. Men han bara står där. Hon undrar om han någonsin haft en normal konversation med någon. Om han vet hur det fungerar.
”Jag ska bli forskare på SLS, i ett nytt storprojekt om kvinnohistoria.”
Hon nickar för att bekräfta det hon just sagt. Mest för sig själv. Hon har ingen aning om vad som ska hända men det behöver han väl inte veta. Annlis tror på henne, handledaren tror på henne. Då ska hon väl klara av att tro på sig själv. Hon har filat på sin ansökan i några veckor nu, jobbet borde vara hennes.
”Oj grattis”, säger Ricke och vänder sig sedan mot de andra.
Saga stirrar en stund på honom och förväntar sig att han ska säga något mer. Sedan inser hon att han inte kommer att göra det. Att hon någonsin ens tyckte att han var trevlig kan hon inte förstå. Hon sveper sin skumpa och går fram till Johan.
”Hej och grattis. Jag måste tyvärr gå, jag mår inte så bra, men hoppas ni får en fin dag.”
Johan hinner inte säga något förrän hon är ute ur dörren. Han springer efter. ”Vart ska du? Är du okej?”
”Jag insåg att jag har en annan grej jag måste göra.”
”Mitt i mitt bröllop?”
”Ja, mitt i ditt bröllop.”
”Men Saga.” Johans röst låter ihålig på den tomma gårdsplanen. ”Vad ska jag säga till …”
Han avslutar inte meningen.
”Säg vad du vill, och grattis!” ropar hon men vänder sig inte om. För ett halvår sedan skulle hon antagligen ha gjort det. Men inte längre. Nu fortsätter hon in mot centrum.
***
Hoppas du gillade det du läste. Du får gärna trycka på hjärtat. Och släng gärna idéer för vad du skulle uppskatta i en virtuell releasefest. Allt är möjligt!
0
